Hemlighetsmakeri!

Jag och Matilda håller på med hemlisar! Vi planerar något i framtiden, och det kommer att bli superskoj verkar vi båda tycka. Det är ett tag kvar innan något ”händer” eftersom vi båda har lite att göra den närmaste tiden, men sen.. ja ni lär ju märka, så mycket är säkert!

Att det är något hästrelaterat tror jag att de flesta kan gissa, hästnörd som jag är. Men vad.. ja det säger jag inte idag. Lite spänning kan ni väl få stå ut med tycker jag..

I stället kan jag bjuda på lite annat hästrelaterat, nämligen ett par bilder från Belgien där jag jobbade. Jag hade inte riktigt tid att springa runt och fota tyvärr, men jag fick NÅGRA bilder i alla fall..notera dock att korten togs med en dålig kamera för elva år sedan.. och att jag sedan har FOTAT de pappersbilder som jag har. Så kvalitén är inte den allra bästa.

Freckles kallades det här stoet, eftersom hon var ”fräknig”. Hon kom med samma plan som jag själv ifrån Sverige, tillsammans med några andra svenska hästar som just köpts in. De andra kallades för Britney, Ralph, Onyx och Voltage. Vad de hette på papper har jag dock ingen aning om, det var ”arbetsnamnen”.

Freckles ville inte alls göra som ryttaren ville utan bråkade rejält, ungefär en timme efter att den här bilden togs så stegrade hon så att hon gick omkull och fick en ordentlig bula över ena ögat och så gick hon och kisade länge. Men fortsatte bråka gjorde hon ett tag till, det hindrade inget. Bustjej.

Alla hästarna hade boxar med möjlighet att se ut så här, det tycker jag fler borde ha eftersom det blir bra ventilation och stimulerande för hästarna.

 

Här till höger har vi ”Casper” eller Lenaro som han egentligen hette. Han tillhörde Märtha Louise, Norges prinsessa. Hennes dåvarande pojkvän var en av mina chefer, och han var i Atlanta och tävlade den här hästen i OS. (Slutade på sjätteplats om jag inte minns fel)

Casper var en charmig kille som gärna ville bli klappad och som var nyfiken på det mesta. Han stod inte bland de andra hästarna, utan i det stall som var längst bak på gården, det som i vardagligt tal kallades för ”Mr Rayoma’s stable” eftersom att majoriteten av hästarna där tillhörde en Mr Rayoma. Förutom ”Casper” och Halanta då, de kungliga hästarna. Halanta var ett brunt sto som tyvärr var halt när jag var där, hon fick sin motion genom att ledas en stund på gården. Mycket trevlig häst även det.

Någon kanske reagerar på att boxdörren är öppen på bilden, det var så för det mesta i det stallet. Man hade ett grimskaft som hängde för, och på så vis kunde hästarna titta ut och vara med lite mer. På kvällen stängdes boxarna dock.

En lite onödig sak men ändå lite komisk är att ”Casper” och Halanta stod i det stall som var absolut minst ordning i. De övriga hästarna i de tre andra stallen hade bara sina täcken vid dörren, och inget i stallgången; ingen grimma, inget grimskaft, ingenting. Det skulle se snyggt ut JÄMT. Det var ju ett stall som skulle vara i ”uppvisningsskick”. Det kördes med sopmaskin flera gånger per dag, det planterades om blomsterarrangemang och det rensades ogräs vid stallväggarna etc. Men i Rayomas stall så låg benlindor på golvet orullade, borstar låg längs med väggarna och hovkratsar kunde ligga på boxkanten. Han var en duktig ryttare, men ack så slarvig. Vi som skötte om Halanta och Casper städade ständigt efter honom. VI ville ju inte få skäll för att det såg ut som det gjorde..

Mer om min tid i Belgien en annan gång. Nu har ni fått se ett par av hästarna. Alltid något 😀

En gammal goding

Jag lovade ju ett inlägg om en av mina gamla favoriter, och här kommer det. När jag red på Vingåkers Ryttarförening (vårnäs) så hade jag en instruktör/vän som hette Anna Ronach (hennes syster Cia är förresten med i Körslaget just nu, i den lila kören :D) vars häst Racé jag gillade. Han var en riktig buse på den tiden, sparkade bakut som en tok när han mötte andra hästar, och var allmänt brallig. Men Annas lugna sätt och coola attityd passade honom, de kompletterade varandra bra, och hon tävlade honom framgångsrikt i hoppning.

Jag flyttade för att plugga, och Racé försvann ur mitt liv eftersom jag inte återgick till att rida i Vingåker igen. Anna sålde Racé, och jag precis som hon trodde att han var död vid det här laget.

Men så började jag rida på Åkerby, och döm om min förvåning när Racé står på ridskolan?! Han är numera en gammal farbror som är en jättebra läromästare för de flesta. Inte alls lika busig, av naturliga skäl. Men fortfarande charmig och snäll. Jag berättade för Anna att han står där han står, och hon blev så klart jätteglad. Hon önskar ju att hon kunde köpa tillbaka honom och ha honom som pensionär, han är ”hennes stora kärlek” säger hon själv, men jag tvivlar på att ridskolan vill förlora en sådan pålitlig häst.

Jag är i alla fall glad att ha fått träffa honom igen, och att se att han har det så bra och kan glädja så många. Det är alltid lite nostalgiskt när man träffar en häst efter många år igen.

Här är han! På väg in ifrån hagen på Åkerby. Fotot togs i december 2010.

För att jämföra..

Jag har jobbat med hästar i Sverige, men jag har också jobbat utomlands med hästar. Jag tänkte därför roa mig med en liten analys av skillnaderna mellan de olika jobben, som ju egentligen borde vara väldigt lika, men inte alls känns särskilt lika. Det kan verka som att det är dåligt att ha svenska hästjobb, men det är inte alls så det är.

MEN det är stora skillnader, och man måste nog ha lite mer skinn på näsan om man har ett svenskt hästjobb, eftersom svenska hästägare ofta ”hunsar” sina hästskötare mer än utländska. Utomlands finns det ofta mer pengar i hästsporten, så där har man ofta råd att anställa fler än vad man kan här i landet. Därför är det lättare att dela upp arbetet mer tydligt utomlands. Där finns skötare, beridare, mockare och tävlingsryttare, medan man i Sverige ofta får agera som en kombination av alltihop om man får ett hästskötarjobb. Beroende på var man hamnar naturligtvis.

Det här är MINA erfarenheter, det betyder inte att det blir så för alla. Men det VAR en stor skillnad att jobba utomlands och här i Sverige, eftersom hästskötaren har en helt annan status i andra länder, där uppskattas den för sitt jobb medan en hästskötare i Sverige ofta ses som en person som gör skitjobbet medan någon annan visar upp vad hästen kan. Även om man får rida flera timmar om dagen på vissa ställen så är det sällan hästskötaren som värmer upp eller tävlar hästen..

Även som beridare hamnar man ofta lite i skymundan, man jobbar med en häst och lär den en massa, och så säljs den eller tas över av någon annan ryttare när den kommit till en viss punkt i utbildningen. Det får man tyvärr acceptera. Det är en del av jobbet. Det är sällan någon idé att argumentera heller. Det är viktigt att man, oavsett var man jobbar, kommer ihåg att man inte äger hästen, och måste göra det som ägaren eller tränaren säger. Du kan tycka att det är konstigt eller rentav elakt ibland, men du är där för att jobba, inte för att kommentera andras beslut. Gör man som man blir tillsagd så blir man oftast bäst behandlad.

 

Snabba fakta om mitt hästliv

Jag har gillat och hållt på med samt ridit, tränat och utbildat hästar (och ryttare) i så gott som hela mitt liv. Här kommer lite (onödiga) fakta om mig och mitt ”hästeri”.

Men först kommer en scraplayout på mig och Mahjong, en av ridskolehästarna här i stan. Han är jättehärlig, snäll och positiv till det mesta.

 

1. Jag red första gången i organiserad form när jag var fyra år gammal. Hästen var en skimmelvalack vid namn My Boy som ägdes av min kompis mamma. Jag gick då på dagis.
2. Min första sköthäst var en Lipizzanervalack som hette Prinsen, eller Prins Major egentligen. Ända tills han var med i Handikapp-SM 1991 för då tvingades man byta namn på honom till Neapolitano Prinsen för att han skulle få vara med. Har att göra med Lipizzanerns ursprung..
3. Jag började min ryttarkarriär på Vingåkers Ryttarförening, även kallat ”Vårnäs” för de som rider där. Min första ridinstruktör hette Jessica Lundblad. Idag är vi facebookvänner, men har inte kontakt i övrigt.
4. 1995-1997 så utbildade jag mig till Djurvårdare-Hästskötare på ÅGY-skolan i Årjäng. Vi var 15 tjejer och en kille i klassen. Där fick jag lära mig att köra och träna travhästar men även att sköta och rida ridhästar, samt en väldig massa veterinärvård, foderstatsuträkning, hovslageri och utbildning av unghästar mm. Vi hade en månad på skolan med våra skolhästar, och en månad praktik på valfritt ställe, så varvade vi konstant i två års tid. Vi läste svenska, engelska, idrott och ergonomi utöver teoretisk hästskötsel, hovslageri, smide och ridlektioner och travträning. Jättekul!
5. Jag har jobbat med OS-deltagaren Lenaro, en skimmelvalack som reds av Bruce Goodin i Atlanta 2000. Lenaro kallades för Casper och ägdes av Märtha Louise, prinsessa i Norge. Jag fattade dock inte att hon var kunglig där hon gick runt i ridbyxor och keps som vem som helst, eftersom alla pratade engelska i stallet. (European Sport Horses i Geel, Belgien)
6. Jag har aldrig träffat så många puckon som under mina hästår. Folk som håller på med hästar har utmärker sig ofta genom att vara dryga, snobbiga och tro sig vara bättre än andra. Undantag finns så klart, men det är synd att man ska känna att någon är bättre eller sämre än någon annan när man i grund och botten har samma intresse. Att hjälpa varandra är klart bättre än att förstöra för varandra, men det är ett eget inlägg 😀
7. Den häst som jag ridit som kostat mest i SVERIGE tror jag nog är Lelodie, som under en period reds av Linda Heed, innan dess stod han hos familjen Jakubowitz (Amcamp.com) i Länna, Strängnäs. Jag jobbade där under en period 2004. ”Lelle” var oerhört trevlig på alla vis, störst i stallet med sina ca 185 cm över manken, men också snäll som ett lamm både att hantera och att rida. Han hade något som kallas ”Shiver”, darrar i benen när man lyfter på dem.
8. Jag har haft en foderhäst, Selene.(1993 e Fjalar u Swedish Girl) Hon var en olyckshändelse, då hennes mamma (halvblodssto) hoppade in till unghingsten som tog chansen att betäcka henne. Tyvärr var han nordsvensk..  Selene växte upp hos mammans ägare Staffan Strandberg och lärde sig att vara ridskolehäst. Senare hamnade hon hos de som hade hennes far, och jag fik henne på foder därifrån. Idag är hon tyvärr död.
9. Jag har haft travlicens, det tog jag i Årjäng. Men för att få ha den kvar måste man köra ett visst antal lopp per år, och det har jag tyvärr INTE gjort. Men det är en kul grej att ha gjort.
10. Det vanligaste jag sa under min tid som ridinstruktör var nog att man skulle hålla avstånden och inte titta ner när man rider. Det tror jag att jag sa ungefär 30 gånger i timmen vissa dagar 😀 Det är verkligen inte många som kan låta bli att titta ner när de rider…