Hemlighetsmakeri!

Jag och Matilda håller på med hemlisar! Vi planerar något i framtiden, och det kommer att bli superskoj verkar vi båda tycka. Det är ett tag kvar innan något ”händer” eftersom vi båda har lite att göra den närmaste tiden, men sen.. ja ni lär ju märka, så mycket är säkert!

Att det är något hästrelaterat tror jag att de flesta kan gissa, hästnörd som jag är. Men vad.. ja det säger jag inte idag. Lite spänning kan ni väl få stå ut med tycker jag..

I stället kan jag bjuda på lite annat hästrelaterat, nämligen ett par bilder från Belgien där jag jobbade. Jag hade inte riktigt tid att springa runt och fota tyvärr, men jag fick NÅGRA bilder i alla fall..notera dock att korten togs med en dålig kamera för elva år sedan.. och att jag sedan har FOTAT de pappersbilder som jag har. Så kvalitén är inte den allra bästa.

Freckles kallades det här stoet, eftersom hon var ”fräknig”. Hon kom med samma plan som jag själv ifrån Sverige, tillsammans med några andra svenska hästar som just köpts in. De andra kallades för Britney, Ralph, Onyx och Voltage. Vad de hette på papper har jag dock ingen aning om, det var ”arbetsnamnen”.

Freckles ville inte alls göra som ryttaren ville utan bråkade rejält, ungefär en timme efter att den här bilden togs så stegrade hon så att hon gick omkull och fick en ordentlig bula över ena ögat och så gick hon och kisade länge. Men fortsatte bråka gjorde hon ett tag till, det hindrade inget. Bustjej.

Alla hästarna hade boxar med möjlighet att se ut så här, det tycker jag fler borde ha eftersom det blir bra ventilation och stimulerande för hästarna.

 

Här till höger har vi ”Casper” eller Lenaro som han egentligen hette. Han tillhörde Märtha Louise, Norges prinsessa. Hennes dåvarande pojkvän var en av mina chefer, och han var i Atlanta och tävlade den här hästen i OS. (Slutade på sjätteplats om jag inte minns fel)

Casper var en charmig kille som gärna ville bli klappad och som var nyfiken på det mesta. Han stod inte bland de andra hästarna, utan i det stall som var längst bak på gården, det som i vardagligt tal kallades för ”Mr Rayoma’s stable” eftersom att majoriteten av hästarna där tillhörde en Mr Rayoma. Förutom ”Casper” och Halanta då, de kungliga hästarna. Halanta var ett brunt sto som tyvärr var halt när jag var där, hon fick sin motion genom att ledas en stund på gården. Mycket trevlig häst även det.

Någon kanske reagerar på att boxdörren är öppen på bilden, det var så för det mesta i det stallet. Man hade ett grimskaft som hängde för, och på så vis kunde hästarna titta ut och vara med lite mer. På kvällen stängdes boxarna dock.

En lite onödig sak men ändå lite komisk är att ”Casper” och Halanta stod i det stall som var absolut minst ordning i. De övriga hästarna i de tre andra stallen hade bara sina täcken vid dörren, och inget i stallgången; ingen grimma, inget grimskaft, ingenting. Det skulle se snyggt ut JÄMT. Det var ju ett stall som skulle vara i ”uppvisningsskick”. Det kördes med sopmaskin flera gånger per dag, det planterades om blomsterarrangemang och det rensades ogräs vid stallväggarna etc. Men i Rayomas stall så låg benlindor på golvet orullade, borstar låg längs med väggarna och hovkratsar kunde ligga på boxkanten. Han var en duktig ryttare, men ack så slarvig. Vi som skötte om Halanta och Casper städade ständigt efter honom. VI ville ju inte få skäll för att det såg ut som det gjorde..

Mer om min tid i Belgien en annan gång. Nu har ni fått se ett par av hästarna. Alltid något 😀

För att jämföra..

Jag har jobbat med hästar i Sverige, men jag har också jobbat utomlands med hästar. Jag tänkte därför roa mig med en liten analys av skillnaderna mellan de olika jobben, som ju egentligen borde vara väldigt lika, men inte alls känns särskilt lika. Det kan verka som att det är dåligt att ha svenska hästjobb, men det är inte alls så det är.

MEN det är stora skillnader, och man måste nog ha lite mer skinn på näsan om man har ett svenskt hästjobb, eftersom svenska hästägare ofta ”hunsar” sina hästskötare mer än utländska. Utomlands finns det ofta mer pengar i hästsporten, så där har man ofta råd att anställa fler än vad man kan här i landet. Därför är det lättare att dela upp arbetet mer tydligt utomlands. Där finns skötare, beridare, mockare och tävlingsryttare, medan man i Sverige ofta får agera som en kombination av alltihop om man får ett hästskötarjobb. Beroende på var man hamnar naturligtvis.

Det här är MINA erfarenheter, det betyder inte att det blir så för alla. Men det VAR en stor skillnad att jobba utomlands och här i Sverige, eftersom hästskötaren har en helt annan status i andra länder, där uppskattas den för sitt jobb medan en hästskötare i Sverige ofta ses som en person som gör skitjobbet medan någon annan visar upp vad hästen kan. Även om man får rida flera timmar om dagen på vissa ställen så är det sällan hästskötaren som värmer upp eller tävlar hästen..

Även som beridare hamnar man ofta lite i skymundan, man jobbar med en häst och lär den en massa, och så säljs den eller tas över av någon annan ryttare när den kommit till en viss punkt i utbildningen. Det får man tyvärr acceptera. Det är en del av jobbet. Det är sällan någon idé att argumentera heller. Det är viktigt att man, oavsett var man jobbar, kommer ihåg att man inte äger hästen, och måste göra det som ägaren eller tränaren säger. Du kan tycka att det är konstigt eller rentav elakt ibland, men du är där för att jobba, inte för att kommentera andras beslut. Gör man som man blir tillsagd så blir man oftast bäst behandlad.