Hästmänniskor måste vara av ett visst virke..

Hästar är underbara djur. De ger kärlek och vänskap, utmanar och ger något att kämpa för. Att vara hästägare eller att jobba med hästar är detsamma som att omge sig med dessa djur varenda dag. Vad det än innebär. Jag och många som jag känner har gjort stora uppoffringar för hästarna. För det är inte en dans på rosor att leva i hästarnas värld, även om det självklart är en oerhörd kick att känna att hästen förstår vad man vill och gör det. Även om det är en svårslagen känsla att för första gången sitta på en häst som man följt sedan den föddes. Och även om det inte finns mycket som slår en galopp på en stubbåker en solig höstdag eller en maklig skrittur i skogen en ljum vårdag.

De där sakerna ser jag numera som belöningen för allt det hårda slit som hästlivet faktiskt medför. Hästarna kräver uppmärksamhet sju dagar i veckan, året om. Oavsett om det innebär att man möts av ett översvämmat stall, tio hästar på rymmen sedan okänt antal timmar eller sparkar och bett från en osäker och arg häst. Hästarna måste få mat och komma ut och få rent runt hovarna oavsett om man har 40 graders feber eller oavsett om du knappt kan gå för mensvärk. Det bara är så. DU har ställt hästen i ett stall. DU har då ansvaret för att de sköts om ordentligt. Även om du får cykla en mil i snöstorm och 20 minusgrader. Även om du får såriga händer när du lassar höbalar. Och även om du inte kan rida din häst på flera månader för att den skadat sig. Du har fortfarande ansvaret. Och det är inte alltid skoj.

Saker som väder och vind och sönderfrusna vattenledningar, hagar som aldrig verkar bli rymningssäkra, och hästar som beter sig illa, är ändå saker man kan stå ut med. Det är oftast en logisk förklaring bakom dessa saker. Men något som kan vara svårare att hantera är avundsjuka och falska människor.

I stall blir det ofta något av följande: Antingen en väldigt sammansvetsad grupp hästägare som gör allt tillsammans och ställer upp i alla lägen. Är någon sjuk så tar alla andra och hjälper till och ser till att hästen eller hästarna får mat, hagvistelse och mockat samt motioneras åtminstone litegrann.Eller så hamnar man i ett stall där avundsjukan regerar. Där en sjuk hästägare får ha hästen stående inne i en skitig box. Mat får den, men ingen mockar och ingen ser till att den kommer in eller ut i hagen. Ingen rider eller longerar, och ingen kollar över eventuella svullnader och skador. Kort sagt, din häst, ditt problem.Och många gånger så förstör man också för varandra. Saker försvinner och går sönder. Hästen ”rymmer” och hittas på ett gärde eller lös i stallet någon morgon. När man kommer så sänks rösterna och folk smygtittar efter en. Frågar man något så vet ingen någonting alls. Och när man rider så är läktaren full av åskådare som kommenterar allt med negativa kommentarer. För som vi alla vet så är läktarryttaren alltid den som kan bäst.

Jag har sett detta på nära håll, både då jag varit utsatt för det själv, och då jag varit ridinstruktör. Jag fick i något fall gå så långt att jag förbjöd att någon annan än familjen fick vara på läktaren på vissa lektioner. Ingen kan lära sig att rida ordentligt om den känner sig utstirrad och kritiserad av någon som den dessutom vet tycker illa om en. Jag bodde på gården när jag var instruktör, så jag tog också hand om vissa privathästar på helger och andra gånger då ägarna var sjuka eller inte var hemma, just för att de inte litade på någon annan, så mina lediga dagar (som inte var många från start..) så jobbade jag ändå genom att jag skötte privathästar. Det känns som att så långt får det inte gå. Man måste väl för sjutton våga låta sin vän sköta hästen utan att VÄNNEN ska bli trakasserad eller utan att man ska behöva fundera på om vännen EGENTLIGEN är en ovän som kommer att ta alla chanser till att rida hästen tvärt emot vad man bett om..?

Vi hästmänniskor är av ett segt virke. Vi biter ihop och fortsätter nästan oavsett vad det än gäller. Vi står ut med kritik och kommentarer, materiella förluster och dåliga förutsättningar. Vi trotsar sjukdomar och väder och vi lägger ut pengar tid och energi i enorma mängder. Borde vi inte kunna hålla sams och sträva mot ett gemensamt mål i stället för att förstöra för varandra då? Hästlivet är väl svårt nog ändå, måste vi spä på det?

10 eller 100, jag kunde inte bry mig mindre

Man ställer sig frågan varför folk är ”anti” mot unga föräldrar. Inte för att det i sig är ett unikt fenomen, för äldre föräldrar ställer sig frågan varför man är så anti mot att vissa skaffar barn när de är äldre också. De suger åt sig som svampar, både de gamla och de unga.Tittar man på dem i tre sekunder för länge eller ler man och ser överlägsen ut (vissa har ju faktiskt ett överlägset leende per automatik..) så ”mobbar” man dessa föräldrar, eller snackar skit om dem.

Personligen har jag en så kallat ”ung” mamma. Hon var 17 när hon fick mig. Och hela släkten har varit tidig när det gäller att få barn. Äldst var min moster som hann bli 32 innan ettan kom. Själv fick jag Lucas när jag precis skulle fylla 25. Tre dagar innan min egen födelsedag, faktiskt.

Men för mig så handlar det inte om ålder. Du kan vara tio eller hundra år gammal när du får barn, jag kunde verkligen inte bry mig mindre, så länge du själv tar hand om ditt barn och jag slipper höra en massa gnäll. Vill du ha barn, varsågod och skaffa det när du vill. Jag skiter i vilket. Men kom inte och klaga på utebliven sömn och tungt att bära och så vidare. Har du försatt dig i situationen så får du också ta smällen efteråt. Ta konsekvenserna av sina handlingar som det så vackert heter.

Unga föräldrar har fördelen att de fortfarande är relativt unga när barnen börjar bli stora nog att sköta sig själva. Plus att de har en energi att ta hand om barn som äldre kanske inte har av olika skäl.

Äldre föräldrar har fördelen att de förmodligen har hunnit få ett litet kapital och en mognad som gör att de kan försörja sitt barn och att de inte heller ”mår dåligt” över uteblivna festkvällar och annat uteliv. De har förmodligen gjort en massa som de vill och känner att de kan finnas för sitt barn fullt ut. Utan att distraheras av annat.

Men hur som helst.. Huvudsaken är trots allt att man bryr sig om och tar hand om sitt barn på bästa sätt. Då brukar det mesta lösa sig i övrigt också.

 

Hundplågeri eller kul grej?

Hundgrooming är något som är stort utomlands. Tack och lov inte i Sverige än, för det är i min värld något som är helt onödigt och knäppt. Jag tror i och för sig inte att hundarna lider av det, så länge man använder milda produkter för att färga och styla, snarare tror jag att de kan tänkas njuta av uppmärksamheten. Men det ser inte klokt ut, och bara att komma på tanken att styla sin hund till något sånt här ger mig rysningar.. Jag skulle aldrig i livet vilja spöka ut Chappo så! Hundar har ju inte samma typ av tankar som oss människor, de lever i NUET, så matte/husse blir förmodligen ”förlåtna” så fort färgen och allt annat försvinner, men ändå.. VARFÖR utsätta en hund för detta? (Klicka på bilderna för att se dem i större format)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Djurpolis i Sverige.. JA TACK!

”Svenska myndigheter är oerhört sega på att reagera. Allt ska malas igenom tonvis av kvarnar innan något händer. Som nu med den norska kvinnan som bara flyttat några mil, från Norge, där hon har djurförbud, till Sverige, där hon är som vem som helst, och kan föda upp, köpa och sälja hundar. Hundar som hon i Norge är förbjuden att ha pga den omfattning av djurplågeri som hon utsatt sina tidigare djur för.. (mer info om detta här) OM vi hade haft Djurpoliser i Sverige (som finns i många andra länder) så hade allt gått så mycket smidigare.

Då menar jag inte de ”Djurpoliser” som finns här redan. Där den vanliga polisen fått extra utbildning på djur. Utan RIKTIGA Djurpoliser. Som enbart arbetar med djurrättsfrågor. Och Domare som enbart arbetar med Djurrättsfrågor och Veterinärer som hjälper till att bedöma djurens status. Människor som brinner för djuren, människor som inte blundar eller backar för vad dom finner. Människor som i första hand arbetar för djurens rättigheter och i andra hand för vad de får i lönekuvertet. Det finns så många människor i vårt land som skulle passa för dessa arbetsuppgifter. men som inte får möjligheten.Då allt bara ska vara byråkrati och handla om pengar. Alltid dessa pengar.

Snabbt och smidigt ska det gå.  Drömscenariot är att det kommer in en anmälan om vanvård av djur. Djurpolisen rycker ut. Fotar, förhör på plats, tar djuret om det är det behovet och så upp i rätten inom högst 2 veckor. Och om det är grovt så tar man personen/personerna med sig direkt.

För hur det än är så måste det vara djurens rätt vi ska stötta. Inte dalta med människor som inga djur ska ha. Visst finns det människor som av oförstånd och bristande kunskaper skaffar djur. Men då får man utbilda dem. Så de lär sig hur man tar hand om djur.

Vi har många i vårt land som över huvud taget inga djur ska ha. Vi har människor som systematiskt utnyttjar de kryphål som finns i våra lagar. Är det något de lär sig snabbt så är det just att tolka lagarna efter sina egna huvuden. Och för sin egen vinning. Jag kommer aldrig att acceptera att värnlösa djur ska lida pga människors sjuka hjärnor. Dom har inte bett om att födas till ett liv i misär och ett liv där de blir plågade.

OM det hade gällt barn istället för djur. Då skulle det minsann bli ramaskri i media och bland myndighetspersoner. Men djur har inte den statusen. Och vi är tyvärr inte förskonade från djurplågare i vårt land. Även om vår Jordbruksminister gärna vill påvisa att så är fallet. Vi har inte en bra Djurskyddslag, vi har inte ett fungerande rättssystem för våra djur. Vi får fler och fler djur som far illa i vårt land. Ska vi tillåta det? Ska vi acceptera att våra djur får lida ?? NEJ ABSOLUT INTE !!!

Djurskyddslagen måste ändras så att den gynnar djuren. Inte människorna som systematiskt utnyttjar djuren för egen vinning. Efter att vänner till mig har skickat mail till landets alla riksdagsledamöten, all press, samtliga debattprogram, Länsstyrelsen m fl. så bemöts de i stort sett konstant med tystnad. Vad säger det om vårt samhälle? DET ÄR EN SKAM!! Och det är inte Ok…

När jag brinner för något ..då gör jag det tills jag kommit in i mål . Så jag tänker fortsätta att kämpa och köra med uttröttningsmetoden. Djuren kan inte själva föra sin talan. Alltså måste någon göra det för dom. Vi är många i landet som vet det och som gör det. Tyvärr har vi ingen makt att fatta beslut. Tyvärr måste vi få myndighetspersonerna som sitter med makten att förstå. Tyvärr är dom rätt tröga i sina handlingar. Och tyvärr är det våra djur som pga det får lida.”

♥Kopiera gärna det här inlägget och sprid det vidare, för våra djurs skull Länka då med länken nedan!!♥

Kopierat inlägg från min vän Carina Frohms blogg. Omarbetat till att passa min blogg, men vi delar åsikten!

Min åsikt – näthat

Nu inviger jag en ny kategori, som är tänkt att bli återkommande. Nämligen:

Här berättar jag var jag står i en kanske lite känslig eller kontroversiell fråga. Eller bara en allmän händelse.

Dagens åsikt handlar om Näthat. Varför så många lägger tid på att såra andra, och varför.

Näthat är något som de flesta någon gång ägnat sig åt. Tyvärr.För det är inte på minsta vis okej! Det är i min värld det yttersta tecknet på omognad. Hur man kan kalla en vilt främmande människa för olika saker bara för att deras kläder, frisyr, utseende, bilder, bloggar eller åsikter inte tilltalar, det förstår jag inte. Men det är ju det där med att man känner sig säker och skyddad bakom sin datorskärm..

På min förra blogg så fick jag en person som envist kommenterade negativt, och alltid anonymt. I början besvarade jag kommentarerna öppet, men det slutade jag med ganska fort, eftersom jag alltid fick fler kommentarer efteråt (inte av andra, men av den jag ”pratade med”) som bara vände på det jag själv skrivit. Jag trodde att om jag slutade svara så skulle det upphöra. Så blev det inte. Jag fick fler kommentarer under en period, och till slut, när jag en dag var grinig, så kollade jag var IP-numret fanns, och jag skrev sedan en kort grej i bloggen om att personen i den och den staden kunde gå och lägga sig och hoppas att inte få polisbesök nästa dag, för nu var jag trött på dessa jäkla påhopp. (vi talar om ett par månader av så gott som dagliga onödiga och totalt irrelevanta kommentarer) VIPS så försvann personen. Om det blev påtagligt att jag ”visste vem personen var” på grund av att jag lokaliserat IP-adressen vet jag inte, men i det fallet hjälpte det. Och nu kan man ju också spärra IP-nummer på de flesta bloggverktygen. Men det är å andra sidan inte svårt att skaffa en ny ip-adress, så det hjälper ju inte på sikt om det är en envis människa..

Andra sorgliga exempel är väl Kissie och hennes besökare t ex. Kollar man i hennes kommentarsfält så finns det väl inte en dag då hon inte fått en massa dryga, elaka och korkade kommentarer?! Visst, en person som hon, som använt provokation för att nå dit hon är, kanske får räkna med såna saker till viss del, men det är ändå dålig stil av läsarna. Vad hon än lägger upp så får hon negativ kritik. Och så undrar folk varför hon så sällan besvarar kommentarer? Hade det varit jag så hade jag inte ens velat läsa mina kommentarer alls, faktiskt. Ingen mår bra av att folk håller på och klagar om allt i tid och otid. Hon må ha en ”yta”, men det är inte för skoj att se sånt dag ut och dag in, ens för henne.

Personligen tror jag att näthatare är människor som antingen känner sig säkra vid sitt skrivbord och passar på att skriva det de egentligen aldrig skulle våga säga öga mot öga. Lite för att provocera eller hävda sig, men också för att må bättre själva. För nej, jag tror inte att man mår särskilt bra om man håller på så. Och är man ung och håller på med detta, så tycker jag att man ska se sig i spegeln och fråga vad man vill bli för person egentligen; en feg skit som bara snackar skit om folk (högst troligt att man pratar skit om folk när de inte är i närheten,om man kan med att skriva saker när man tror sig vara anonym..) eller ett föredöme för andra, någon som folk ser upp till. Jag kan väl avslöja att man vinner mest på alternativ två.

Jag kan förstå om man har en ”dålig dag” att man inte vill hålla på och vara snäll i alla lägen. Absolut. Men varför kommentera någonting ALLS då? Varför inte bara ignorera och sköta sig själv i stället? Det funkar det med. Men det är ganska svårt många gånger..

JAG har i alla fall inställningen att jag besvarar inte elaka kommentarer om jag inte tror att människan som skrivit den är vettig någonstans. Då kan jag tänka mig att diskutera saken. Men inte hur mycket som helst. Man har rätt att ha en åsikt om saker, absolut. Men då ska det vara något konstruktivt, inte bara skitsnack. Man ska ha FAKTA, inte spekulera och tro. Det mår alla bäst av i långa loppet..