Bloggarkiv
Tjejer är intrigmakerskor!
Ända sedan min ungdom så har jag ofta varit vän med killar och män. Det har fallit sig mer naturligt för mig, än att hänga ihop med ett gäng tjejer. Jag fick liksom nog av tjejer redan när jag gick på dagis och bildade små ”klubbar” och hade intagningsprov och så vidare.När vi blev äldre så var det ett måste att klä sig på ett visst sätt, lyssna på speciell musik, tycka likadant som vissa personer och ha samma intressen som resten av tjejerna. Annars var man inte välkommen i gemenskapen. Inte retad eller mobbad eller så, men bara inte välkommen. Utfryst.
Killar däremot, har sällan några komplicerade regler för att umgås med någon. De bildade till att börja med inte ”par” som tjejerna gjorde. De sket fullständigt i vad jag lyssnade på för musik, och de gillade olika saker, och accepterade att jag gillade det JAG ville. De förde inte heller långa diskussioner om hur man skulle gå bakom ryggen på den stackare som inte var närvarande. Vilket tjejerna gjorde, tyvärr.
Jag vet inte om man håller med mig, men jag har ganska svårt att komma överens med tjejer och kvinnor rent allmänt. Jag litar inte på dem, förväntar mig att bli fistad av dem förr eller senare. Och, det är också ett faktum att varje gång jag tänkt att ”Ok, jag testar med henne då.. ” och släppt någon lite mer inpå livet eller ställt upp för någon tjej/kvinna, så har det mycket riktigt slutat med drama.
Jag har förstått att det är fler som är som mig, på den fronten. Men jag förstår inte.. om man nu tycker att tjejer är falska och intrigerande varelser, och själv tillhör det könet.. VARFÖR kan man då inte försöka vara mera rak och ärlig själv då åtminstone? Varför inte bara vara som man vill att andra är? Det verkar väldigt få kunna tänka sig, konstigt nog. Inte jag. Jag är en mangirl. Lite manhaftig, klär mig inte gärna feminint, skiter i smink och grejor, och är inte i närheten av pryd. Ser inte ett problem i att gå ut på krogen eller begära att killen gör en del i hemmet, säger vad jag tycker och skiter mer eller mindre i om jag sårar någon. HELLRE sårar jag någon med en ärlig åsikt (om den efterfrågas) än att jag springer runt med skitsnack bakom ryggen på folk.
Är jag konstig då?
Jag trodde Kissie var något rosafluffigt och gulligt
När jag hörde talas om Kissie (Alexandra Nilsson) första gången, så var det första jag tänkte på att det måste vara en gullig blogg med lite rosa-moln-känsla. Jo tjena. Första gången jag läste något på hennes blogg, så var det långt ifrån rosa moln. Hon konstaterade då att hon hatade mammor och att hon stör sig på en massa olika kategorier av människor, av diverse anledningar. Inspirerande!
Jag undrar ju helt allvarligt hur man resonerar när man tar sig ett alias som ”Kissie” när man är så totalt osympatisk som hon är i sin blogg? Kan man kalla det för falsk marknadsföring? Jag är beredd att tycka det..
Numera kollar jag bara någon gång i veckan på hennes blogg, och då mest för att se vad hon kommit på för provocerande den här veckan. För allvarligt talat så tycker jag att det är lite av en förolämpning att hon får titeln Sveriges Största Blogg, dels för att hon bygger sin framgång på elakheter och provokationer, och dels för att jag anser att ska man blogga och faktiskt tjäna något på det (pengar och/eller framgång) så borde man åtminstone kunna kräva att bloggen inte innehåller stavfel i var och varannan mening, det borde väl kunna ses som en ”service” för läsarna?
Nåja, det är ju ett bevis på att vem som helst kan lyckas. Jag antar att det är det positiva i det hela, att det inger lite hopp till Svenssons som mig :o)