På helgen får man vara lat!

Jag kanske ska berätta för er som hälsar på att jag är en latmask på helgerna när det kommer till bloggandet. Jag är inte alls särskilt plikttrogen när det är helg, för det anser jag är tid som ska spenderas med familjen, snarare än att sitta vid en dator. Å andra sidan.. jag råkar sitta här ganska mycket, så jag antar att det inte är ett problem att blogga just idag. Men det kan vara bra för framtiden, att ni vet att jag är en latmask 😀

För övrigt slappar vi bara här. Det behöver städas och diskas och hängas tvätt, men det skiter vi i. De där sakerna finns kvar, de springer inte bort. Min stora insats för dagen var att hänga upp Tims Barbapapa-gardiner. Det blev helt ok. Har inte fotat dem, men kanske gör det längre fram.

Kan ju avsluta med att bjuda på en scraplayout som jag gjort.. Bilden är tagen 2008 i Lyttersta, Vingåker. En lördag var det kommer jag ihåg.

Ur mitt fotoalbum: barnen

Eftersom jag inte mår så bra idag (migrän) så blir det lite simpla inlägg, och jag börjar med några bilder på kidsen. Lucas och Tim har varit riktiga linslöss genom åren 😀

 

 

 

 

 

 

 

Lucas morfar (min pappa) har alltid varit intresserad av motorer på alla sätt. Detta skulle så klart även visas för Lucas, och han har hunnit med att vara ägare till tre elbilar och en fyrhjuling och han är inte ens sju år fyllda.. Här är hans fyrhjuling som han fick av morfar, men som nu är såld då den är för liten. Det här kortet togs när han precis fått den. Han var då ungefär 3,5 år gammal..Han har i alla år åkt med sin morfar på hans stora fyrhjulingar och i traktorer osv, men denna var lite speciell då den var hans egen så klart.

 

Tim har alltid gillat att bada, och det här kortet tagit i januari 2010 visar väl det? Han ser ju allt annat än ledsen ut.. En skillnad mellan honom och Lucas är att det som Lucas tyckt var lagom temperatur på vattnet, är alldeles för kallt för Tim. Han skriker om det är så kallt. Jag fick omvärdera vad som var ”lagom” ganska ordentligt när jag fick Tim..

Lucas och Nemo var riktiga vänner.. Nemo lyssnade på vad Lucas sa, och här är de ute och leker i februari 2010. (Kortet är taget på en cykelväg, men det syns inte, haha..)

 

 

 

 

 

 

Tim har alltid varit lite av en linslus, och så fort det klickar så vill han peta på kameran och blir helt koncentrerad på var man är med kameran. Tre minuter innan den här bilden togs så var han jätteledsen. Men det kan man inte tro, eller hur? Bilden togs i februari 2010.

Att börja med ridning.. eller vilken hobby som helst

Jag fick en fråga av Sandlådemamman gällande när man ”ska” introducera hästar i ett barns liv. Det svar jag kan ge går egentligen att applicera på så gott som alla intressen, för jag tycker att när barnet visar intresse för något, så kan man också uppmuntra det genom att låta det testa om möjlighet finns. Vad gäller Lucas och hans ridning så är det så att han fick följa med mig när jag red, dels hos våra bekanta som har ett gäng Nordsvenskar som jag jobbat med i många år (premierat, tränat unghästar, ridit in och kört in samt assisterat vid olika tillfällen) och dels hos en medryttarhäst som jag hade ett tag, när vi bodde i Västerås. Där  min medryttarhäst stod så fanns en häst till, som Lucas ofta fick ta en tur på när vi ändå var där. Han tyckte att det var kul, och det tyckte så klart jag också, som den ”hästnörd” jag ändå är.

När jag själv började återuppta min regelbundna ridning för instruktör så passade jag också på att anmäla Lucas till en nybörjargrupp, och han red en termin mest för att han skulle se hur det var. Innan dess har han gått på fotbollsskola, eftersom han visat intresse för fotboll också. Här har vi inga fördomar om någon sport alls egentligen, utan det som Lucas är intresserad av, det får han också testa. Sen är det hans val, anser jag. Vill han rida seriöst, så får han det. Vill han spela fotboll så får han det. Personligen ser jag hellre att han rider eftersom jag hatar fotboll, men vill han syssla med det så visst får han det.

Jag tror nämligen att det är viktigt att man som förälder försöker stimulera sitt barn, inte bara till att hjälpa till hemma som jag redan nämnt, utan även att göra något värdefullt som kan lära barnet mer om värderingar, ansvar och kanske även hur man är en bra vän och en bra ”lagspelare”, lite beroende på vad man väljer att utöva. Hur som helst så är det, enligt mig, viktigt att barn och ungdomar har en sysselsättning som de uppskattar, som kanske i framtiden kan bli värdefull för dem. Man får ju många vänner genom hobbies, och man får ju också bättre självkänsla genom att lära sig saker och ha något att vara stolt över.

Precis NÄR man ska låta barn börja med hobbies, vad det än må vara, är svårt att sätta fingret på, men när det gäller ridning så brukar fyra år vara en vettig tid att börja eftersom att man då har utvecklat sin balans lite och kan förstå vad instruktören säger någorlunda. Visst kan man testa innan, men då tycker jag det räcker med t ex ponnyridning på en djurpark eller marknad etc, för att se om barnet ens vill sitta på en häst. Det kan faktiskt vara bra att låta barnet testa att sitta och kanske skritta lite också, på en trygg häst hos någon bekant eller kanske på mammas medryttarhäst etc, bara för att känna hur det känns, så att man inte får ett barn som skriker av rädsla på sin första riktiga lektion.

Så tycker jag. Och en sak till. Det kommer att dyka upp lite mer ”blandade” inlägg, för jag vet att vissa inte BARA vill läsa om hästar. Men det är ändå en betoning på hästar, det kommer det alltid att vara. Liksom på Scrapbooking, föräldraskap och åsikter. Jag är den jag är och dessa delar av mig kommer man aldrig att få bort 😀

Ur mitt fotoalbum..en gång till!

Här kommer ett par bilder från mitt fotoalbum igen.

Här är en bild på Lucas och Maniana, som togs förra året. Det var en av hans första ridlektioner, och Maniana var verkligen en toppenhäst för honom, eftersom hon inte var typen som drog järnet, men inte heller vägrade gå, utan dit han styrde, dit gick hon, i den gångart som han bad om. Maniana bor på Åkerby Ryttargård.

Zita är mamma till våra kattungar som vi har här hemma just nu. Den här bilden är tagen i mars 2010, en månad innan hon fick sin första kull kattungar. Hon ser ut som hon blivit elektrifierad här 😀

En dag kan förändra en hel framtid

Ibland hör man ju folk säga att man tar allt och alla för givet. Det kan jag hålla med om, för det gjorde jag också en gång i tiden. Ända fram till en dag..

25 oktober 2005. Dagen som förändrade mitt liv.
Jag vaknade av att telefonen ringde, och hämtade upp Lucas ur sängen på samma gång som jag gick för att svara. När jag svarade så var det en person som jag kände till ytligt från en jobbrelaterad situation. Vi hade dock inte hörts av på flera månader, eftersom jag ansåg att jag inte behövde ha mer med honom att göra.
Nu berättade han att han stod utanför min lägenhet (som låg på bottenvåningen i huset, man kunde klättra in på balkongen utan att ens anstränga sig) i en taxi, och så hade han gjort några timmar visade det sig i efterhand. Mina grannar hade sett en taxi med texten ”Taxi Stockholm” stå där ute sedan femtiden på morgonen.

Han krävde att få komma in. Annars skulle han hitta ett sätt att ta sig in ändå. Så jag släppte in honom, och med honom kom taxichauffören också.
Jag höll i Lucas, och blev föst in i köket, ner på en stol. Han skickade ut taxichauffören till taxin efter öl, och när taxikillen gick ut, plockade han fram en pistol och berättade med ett flin att nu skulle jag förklara för honom varför i helvete jag trodde att jag kunde leka med honom?
Jag fattade ingenting, satt tyst. Han upprepade, och sträckte sig sedan över bordet och smekte min kind. Jag rös av obehag, men vågade knappast säga något.
Han kallade mig sin lilla prinsessa, och vände på huvudet när taxikillen kom tillbaka in i lägenheten.

Han skickade in taxikillen till vardagsrummet medan han fortsatte att med låg, väsande röst berätta för mig att jag hade gjort honom förbannad när jag tackade nej till hans (enligt honom) fantastiska erbjudande några månader tidigare. Nu skulle jag få betala för det.
Ville jag skjutas först eller sist, jag var ju trots allt hans lilla prinsessa, så det valet kunde jag få. Han tittade på Lucas med och klappade honom på kinden och log igen. Jag kände hur jag nästan kräktes. Han petade på min son. Jag minns att jag tänkte att det var ju väldigt typiskt att jag, som annars alltid hade eller fick besök, inte hade någon hos mig och ingen var på ingång heller. Lagen om alltings jävlighet.

Han fortsatte med sitt svamlande, och till sist sa jag att ”För fan, sluta tjafsa, ska du ha ihjäl mig eller oss så gör det någon gång, jag har fan bättre saker för mig än att sitta här, Lucas behöver ny blöja!”
Han kom av sig totalt, jag reste mig och gick in i Lucas rum och la honom på skötbordet för att byta hans blöja, precis som jag sagt. Efter kom Han, med pistolen i högsta hugg. Han tog mig i håret och höll hårt. Nu var han arg. Nu skulle jag ringa min bank och kolla mina konton. Sen skulle taxikillen hämta ut de pengar som fanns att ta ut, och sen skulle han ta med sig dem, och de skulle åka till Stockholm för att ”hämta varor” som jag skulle sälja vidare. Plötsligt var jag hans medarbetare. Och prinsessa.
Jag vände på mig, och fick pistolen rakt i bröstbenet. Jag såg på honom med ilsken blick, men gick och ringde min bank. Gav sen kortet och koden till taxikillen, som såg rädd ut. Han kom tillbaka efter en halvtimme ungefär, och under tiden fick jag ytterligare frågor om hur jag ville dö, om det skulle vara hemskt att se min son våldtas, om han kanske skulle våldta oss båda, och om vi skulle åka till Riga tillsammans för att gifta oss innan jag dog, så att han kunde få vårdnaden om min son om han lät honom leva. Dessutom uttryckte han önskemål om att få ta med min katt eftersom han var så ”cool”. Han låg och sov, så vad som var så coolt vet jag inte.

Jag sa inte mycket under den här tiden, min enda tanke var att få iväg dem. Att dra. Att på något vis försvinna. När pengarna kom så fick jag dem, och tvingades snabbt att ge dem vidare till honom.
Men så var han plötsligt akut tvungen att köpa sprit. Och så ringde någon och ville ha dit honom. Till Stockholm.
Jag såg honom gå, sakta och tveksamt, mot min ytterdörr.
Han vände sig i dörrhålet, log skevt och sa ”hejdå sessan, jag kommer lite senare med varor. Stanna hemma. Jag kommer snart. Och är du inte här då, så dödar jag er båda när jag hittar er. Och du VET att jag hittar dig. Er. Visst? Puss på dig så länge..”
Sen var de borta.

Jag försvann efter den dagen. Jag flyttade. Fick skyddad identitet. Flyttade mellan skyddade boenden med min son. Bytte förnamn. Och så har det varit sen dess till nu. Många turer, med rättegångar, advokater, skadestånd och kronofogde och gud vet allt. Han fick sitt straff. Det varade i ett par år. Mitt straff varar för all framtid. Tack så mycket.

(Bilderna ovan är på Lucas, den ovala är tagen en vecka innan detta hände. Den nedre är tagen när han var tre månader, precis innan jag fick kontakt med mannen som senare kom hem till oss..)

Som brottsoffer har jag senare fått förstå att vi som råkar ut för såna här människor är de som i längden blir ordentligt fistade gång på gång. Jag satte den här mannen som var hos mig i fängelse. 2,5 år fick han. Idag är han ute sedan länge. Jag tilldömdes skadestånd på närmare 50 000 kr men eftersom gärningsmannen ”saknade betalningsförmåga” så fick jag vända mig till Brottsoffermyndigheten, som reducerade summan till 14 000 kr. i stället. Och det tog nästan ett år efter den sista rättegången innan pengarna betalades ut-till kronofogden. Jag hade nämligen flyttat runt så att jag inte fick min post, och därmed inte heller några räkningar. Alltså fick jag stora kronofogdeskulder, eftersom jag inte kunde betala något. Å andra sidan hade jag bara matpengar att leva på, från socialen. Och det är inte många kronor per månad. Så jag hade i praktiken inte kunnat betala räkningarna jag fick i alla fall.

Idag vet jag att det finns saker man kan göra, men för mig är det för sent. Jag kommer att skriva lite om detta i den här kategorin längre fram. Tänkte att det vore smart att börja med min historia i alla fall, så man vet vad jag har i bagaget, och vilken erfarenhet jag har i ämnet innan någon kommer och säger att jag inte vet vad jag pratar om. Tro mig, jag har sett det på nära håll!

Jag kommer också att skriva lite om kriminalitet allmänt sett i den här kategorin. Hur man kan skydda sig lite, och hur enkelt det faktiskt är att ta reda på saker om människor i vårt samhälle idag… Längre fram!