Bloggtips

Många gånger funderar man på hur man kan få folk att komma in på sin blogg. Jag har några tips. Jag har tidigare skrivit ett inlägg, man kan se det här som lite av en fortsättning på det.

 

❖ En bra blogg har lite av en röd tråd. Saker som återkommer, inte nödvändigtvis regelbundet, men ofta nog för att läsaren ska inse att det är återkommande. Jag har som ”regel” att på förstasidan ska man inse att jag skriver om hästar, eftersom jag väljer att lägga tyngdpunkten på det och några andra saker här. Därför ska det finnas minst ett inlägg synligt, helst två, som handlar om just hästar. Det här är en liten ”regel” som JAG satt för MIG. Men jag tror att det kan vara smart att hela tiden hålla ett ämne synligt.

❖ När du kommit på ett ämne att inrikta dig på, se till att kommentera hos LIKNANDE bloggar, och att vara aktiv på forum där man diskuterar det du skriver om. Det ger garanterat besök om du har åsikter och skriver saker som du varit med om eller tycker på såna ställen. Även om många kanske bara kommer in en första gång för att de är nyfikna på vem som ligger bakom kommentaren eller inlägget, så är det ändå så att många kan tänka sig att återkomma om du har en blogg som verkar tilltalande och som handlar om det de intresserar sig för.

❖ Bloggande är en grej som går i vågor. Vissa dagar formligen spyr man ur sig inlägg, och andra dagar så är det svårare, då kanske man lider av så kallad ”bloggtorka”. När man bloggat ett tag så lär man sig att ta tillvara på de där dagarna då man sprutar ur sig inlägg, genom att skriva inlägg och spara som utkast. Då har man alltid något att publicera om man t ex ska åka bort, (tidsinställda inlägg rockar!!) eller om man inte har något bra att skriva just idag. Så ta vara på inspirationen när den infinner sig. Den kan vara bra att ha en dag när du har bråttom eller inte kommer på något att skriva om.

❖ Var inte rädd att ha en åsikt, även om det är en åsikt som inte andra håller med om. Tycker du att man mycket väl kan göra en häst sadeltam när den är sex månader, så skriv det. Det kommer säkert att provocera många, men å andra sidan.. provocerade människor återkommer ofta för att se vad mer man skriver. Kolla på Kissie, hur många läsare har hon och VARFÖR har hon det? Inte fasen är det för att hon skriver så bra och intressanta inlägg, den saken är klar. Allas våra kära Dressyrmuppar provocerade mycket i sin bloggungdom. Blondinbella provocerade.. Alltså jag tror att den enda som jag kan komma på som aldrig provocerat utan bara kört sin mys-stil är Maria Montazami 😀

Snåla inte med länkningar, det är bara löjligt. Att länkas är alltid kul, och har du själv en relativt välbesökt blogg så kanske den länkade blir så glad att den återkommer eller länkar tillbaka.. Det kan också vara en idé att tävla ut en eller flera länkningar om man har en hyfsat välbesökt blogg. Vem vill inte bli länkad egentligen? Personligen försöker jag se till att alla som jag hälsar på regelbundet har fått en permanent länk till höger, och om jag nämner någon i en text så brukar jag länka dem också. Det känns som ”god ton” att göra så.

Börjar veckan med en lista

Måndagar är enligt många jobbiga dagar, men själv tycker jag inte illa om dem. Tvärtom. Jag gillar att livet återgår till vardagen igen. Idag har jag Lucas hemma för att han sovit så dåligt i natt, och när det nu inte är ett MÅSTE att gå i förskoleklassen så ringde jag och sa att han stannar hemma idag. Redan i höst är det ju skolplikt, och då får man ju suga ut det sista tillfället att vara hemma och ha det lite bra nu..

Jag tänkte börja veckan med en lista om mig själv. Kopiera och lägg in på din egen blogg om du vill!

Politisk åskådning: Vad som helst som ger pengar till vård, omsorg, barn och skola samt saker som har med djur att göra hellre än till fula statyer och onödiga middagar för inbördes beundran. Tyvärr finns inte det partiet än. Men jag väntar..

Styrka: Att jag har lätt att umgås med olika sorters människor, och att jag är bra på att medla och ofta har en lugnande inverkan på uppretade människor. Dessutom är jag snäll utan att vara mjäkig. Jag är inte den som är den utan jag säger vad jag tycker, men jag är bra på att säga saker utan att såra folk.

Svaghet: Jag kan vissa gånger vara lite löjligt principfast och verkligen hålla fast vid ett beslut bara för att det ”ska vara så” fastän jag egentligen mycket väl hade kunnat ändra mig. Ex: Säger jag att jag ska ut en kväll själv så kan jag, trots att jag kanske tappat lusten, ändå åka ner till stan och gå runt eller sitta och glo ett tag och sedan åka hem, bara för att ha gjort som jag sa. Löjligt! Jobbar på det.

Jag uppskattar: Respekt, ärlighet och omtanke. Människor som inte bara har sitt eget bästa för ögonen i ALLRA första hand, utan även kan prioritera att andra har det bra ibland. Min mamma är sån, jag är sån själv, och för mig är det naturligt. Och därför uppskattar jag de som gör så mot andra.

Detta imponerar inte: Att ljuga. Att vara egoistisk och elak. Och att inte vara rak mot den man har en åsikt om, utan att gå bakom ryggen och prata skit om andra. Gör du något av detta så är du inte mycket värd i mina ögon. Alla har rätt till en chans, jag personligen bildar ingen uppfattning om en människa baserat på rykten, jag väljer hellre att lära känna personen i fråga, oavsett rykte. Vad man gjort mot andra är inte detsamma som hur man är.

Projekt: Bloggen. Det här är bara början, tanken är att bloggen ska bli mycket större och mer välskriven än vad den är idag. Men sånt tar tid och det vet jag. Så jag har inte bråttom. Jag tar emot det gensvar som jag fått, med glädje. Det är så roligt att så många återkommer! Målet är att den ska balansera åsikter och föräldraskap med hästar och en liten gnutta av mig som person, med inslag av mina intressen fotografering, scrapbooking och inredning samt lite humor. Det svåra är inte att producera inlägg, utan att balansera så det inte blir för mycket av något. Men det är kul!

Motto: ”Lev varje dag som att det vore din sista.” Alldeles för många av mina vänner och bekanta har avslutat sina liv väldigt oväntat och fort. Det har lärt mig att värdera livet och att man måste ta de tillfällen som ges, om man vill få ut mesta möjliga. Att sitta och vela gör att man kan missa saker. Känns något rätt så gör jag det. Känns det fel så gör jag det inte. Jag har lärt mig att magkänslan alltid har rätt.

Skämt eller inte, jag skulle INTE skrattat

Jag läste just om en lapp i ett hyreshus i Malmö. Jag brukar ofta vara inne på Arga Lappen och läsa, men denna platsar nog inte där, för om den är ett skämt (vilket jag hoppas för grannarnas skull) så är det ett oerhört dåligt sådant.

Lappen som sitter uppe ser ut så här (lånad av Aftonbladet)

 

Jag tror i och för sig inte att det är sant, men jag skulle inte tycka att det var ett kul skämt om jag var en av de som bor i huset.. Vad hade DU tyckt?

Här..

..kollar vi på Fenomen med Uri Geller. Jag och lucas håller nog på ”tändsticks-claes”. Än så länge alltså 😀

Har ni kollat?

Hästmänniskor måste vara av ett visst virke..

Hästar är underbara djur. De ger kärlek och vänskap, utmanar och ger något att kämpa för. Att vara hästägare eller att jobba med hästar är detsamma som att omge sig med dessa djur varenda dag. Vad det än innebär. Jag och många som jag känner har gjort stora uppoffringar för hästarna. För det är inte en dans på rosor att leva i hästarnas värld, även om det självklart är en oerhörd kick att känna att hästen förstår vad man vill och gör det. Även om det är en svårslagen känsla att för första gången sitta på en häst som man följt sedan den föddes. Och även om det inte finns mycket som slår en galopp på en stubbåker en solig höstdag eller en maklig skrittur i skogen en ljum vårdag.

De där sakerna ser jag numera som belöningen för allt det hårda slit som hästlivet faktiskt medför. Hästarna kräver uppmärksamhet sju dagar i veckan, året om. Oavsett om det innebär att man möts av ett översvämmat stall, tio hästar på rymmen sedan okänt antal timmar eller sparkar och bett från en osäker och arg häst. Hästarna måste få mat och komma ut och få rent runt hovarna oavsett om man har 40 graders feber eller oavsett om du knappt kan gå för mensvärk. Det bara är så. DU har ställt hästen i ett stall. DU har då ansvaret för att de sköts om ordentligt. Även om du får cykla en mil i snöstorm och 20 minusgrader. Även om du får såriga händer när du lassar höbalar. Och även om du inte kan rida din häst på flera månader för att den skadat sig. Du har fortfarande ansvaret. Och det är inte alltid skoj.

Saker som väder och vind och sönderfrusna vattenledningar, hagar som aldrig verkar bli rymningssäkra, och hästar som beter sig illa, är ändå saker man kan stå ut med. Det är oftast en logisk förklaring bakom dessa saker. Men något som kan vara svårare att hantera är avundsjuka och falska människor.

I stall blir det ofta något av följande: Antingen en väldigt sammansvetsad grupp hästägare som gör allt tillsammans och ställer upp i alla lägen. Är någon sjuk så tar alla andra och hjälper till och ser till att hästen eller hästarna får mat, hagvistelse och mockat samt motioneras åtminstone litegrann.Eller så hamnar man i ett stall där avundsjukan regerar. Där en sjuk hästägare får ha hästen stående inne i en skitig box. Mat får den, men ingen mockar och ingen ser till att den kommer in eller ut i hagen. Ingen rider eller longerar, och ingen kollar över eventuella svullnader och skador. Kort sagt, din häst, ditt problem.Och många gånger så förstör man också för varandra. Saker försvinner och går sönder. Hästen ”rymmer” och hittas på ett gärde eller lös i stallet någon morgon. När man kommer så sänks rösterna och folk smygtittar efter en. Frågar man något så vet ingen någonting alls. Och när man rider så är läktaren full av åskådare som kommenterar allt med negativa kommentarer. För som vi alla vet så är läktarryttaren alltid den som kan bäst.

Jag har sett detta på nära håll, både då jag varit utsatt för det själv, och då jag varit ridinstruktör. Jag fick i något fall gå så långt att jag förbjöd att någon annan än familjen fick vara på läktaren på vissa lektioner. Ingen kan lära sig att rida ordentligt om den känner sig utstirrad och kritiserad av någon som den dessutom vet tycker illa om en. Jag bodde på gården när jag var instruktör, så jag tog också hand om vissa privathästar på helger och andra gånger då ägarna var sjuka eller inte var hemma, just för att de inte litade på någon annan, så mina lediga dagar (som inte var många från start..) så jobbade jag ändå genom att jag skötte privathästar. Det känns som att så långt får det inte gå. Man måste väl för sjutton våga låta sin vän sköta hästen utan att VÄNNEN ska bli trakasserad eller utan att man ska behöva fundera på om vännen EGENTLIGEN är en ovän som kommer att ta alla chanser till att rida hästen tvärt emot vad man bett om..?

Vi hästmänniskor är av ett segt virke. Vi biter ihop och fortsätter nästan oavsett vad det än gäller. Vi står ut med kritik och kommentarer, materiella förluster och dåliga förutsättningar. Vi trotsar sjukdomar och väder och vi lägger ut pengar tid och energi i enorma mängder. Borde vi inte kunna hålla sams och sträva mot ett gemensamt mål i stället för att förstöra för varandra då? Hästlivet är väl svårt nog ändå, måste vi spä på det?

Sovmorgon deluxe!

Oj. Jag kunde inte sova i natt, så jag la mig vid halv fem tror jag. Och gick upp klockan 13. Supersnälla Peter lät mig sova. Jag har tur som har honom!

Idag tänkte jag försöka mig på att göra lite flera tavlor till min tavelsida, vi får se hur det går. Jag har en tanke, men vet inte om kreativiteten vill infinna sig. Om inte så tänkte jag skriva ihop ett hästinlägg som handlar om hästmänniskor. Och sen kanske det kommer lite annat också, men jag vill ju inte avslöja ALLT..

Jag börjar i alla fall med att sörpla i mig lite Cola och leka lite med våra underbara små kattungar, som nu passerat en månads ålder. De går på lådan, springer och klättrar så nu börjar det vara high life här, haha!

Zigge, som ska bo kvar hos oss börjar få sin riktiga ögonfärg nu!

Hemlighetsmakeri!

Jag och Matilda håller på med hemlisar! Vi planerar något i framtiden, och det kommer att bli superskoj verkar vi båda tycka. Det är ett tag kvar innan något ”händer” eftersom vi båda har lite att göra den närmaste tiden, men sen.. ja ni lär ju märka, så mycket är säkert!

Att det är något hästrelaterat tror jag att de flesta kan gissa, hästnörd som jag är. Men vad.. ja det säger jag inte idag. Lite spänning kan ni väl få stå ut med tycker jag..

I stället kan jag bjuda på lite annat hästrelaterat, nämligen ett par bilder från Belgien där jag jobbade. Jag hade inte riktigt tid att springa runt och fota tyvärr, men jag fick NÅGRA bilder i alla fall..notera dock att korten togs med en dålig kamera för elva år sedan.. och att jag sedan har FOTAT de pappersbilder som jag har. Så kvalitén är inte den allra bästa.

Freckles kallades det här stoet, eftersom hon var ”fräknig”. Hon kom med samma plan som jag själv ifrån Sverige, tillsammans med några andra svenska hästar som just köpts in. De andra kallades för Britney, Ralph, Onyx och Voltage. Vad de hette på papper har jag dock ingen aning om, det var ”arbetsnamnen”.

Freckles ville inte alls göra som ryttaren ville utan bråkade rejält, ungefär en timme efter att den här bilden togs så stegrade hon så att hon gick omkull och fick en ordentlig bula över ena ögat och så gick hon och kisade länge. Men fortsatte bråka gjorde hon ett tag till, det hindrade inget. Bustjej.

Alla hästarna hade boxar med möjlighet att se ut så här, det tycker jag fler borde ha eftersom det blir bra ventilation och stimulerande för hästarna.

 

Här till höger har vi ”Casper” eller Lenaro som han egentligen hette. Han tillhörde Märtha Louise, Norges prinsessa. Hennes dåvarande pojkvän var en av mina chefer, och han var i Atlanta och tävlade den här hästen i OS. (Slutade på sjätteplats om jag inte minns fel)

Casper var en charmig kille som gärna ville bli klappad och som var nyfiken på det mesta. Han stod inte bland de andra hästarna, utan i det stall som var längst bak på gården, det som i vardagligt tal kallades för ”Mr Rayoma’s stable” eftersom att majoriteten av hästarna där tillhörde en Mr Rayoma. Förutom ”Casper” och Halanta då, de kungliga hästarna. Halanta var ett brunt sto som tyvärr var halt när jag var där, hon fick sin motion genom att ledas en stund på gården. Mycket trevlig häst även det.

Någon kanske reagerar på att boxdörren är öppen på bilden, det var så för det mesta i det stallet. Man hade ett grimskaft som hängde för, och på så vis kunde hästarna titta ut och vara med lite mer. På kvällen stängdes boxarna dock.

En lite onödig sak men ändå lite komisk är att ”Casper” och Halanta stod i det stall som var absolut minst ordning i. De övriga hästarna i de tre andra stallen hade bara sina täcken vid dörren, och inget i stallgången; ingen grimma, inget grimskaft, ingenting. Det skulle se snyggt ut JÄMT. Det var ju ett stall som skulle vara i ”uppvisningsskick”. Det kördes med sopmaskin flera gånger per dag, det planterades om blomsterarrangemang och det rensades ogräs vid stallväggarna etc. Men i Rayomas stall så låg benlindor på golvet orullade, borstar låg längs med väggarna och hovkratsar kunde ligga på boxkanten. Han var en duktig ryttare, men ack så slarvig. Vi som skötte om Halanta och Casper städade ständigt efter honom. VI ville ju inte få skäll för att det såg ut som det gjorde..

Mer om min tid i Belgien en annan gång. Nu har ni fått se ett par av hästarna. Alltid något 😀

10 eller 100, jag kunde inte bry mig mindre

Man ställer sig frågan varför folk är ”anti” mot unga föräldrar. Inte för att det i sig är ett unikt fenomen, för äldre föräldrar ställer sig frågan varför man är så anti mot att vissa skaffar barn när de är äldre också. De suger åt sig som svampar, både de gamla och de unga.Tittar man på dem i tre sekunder för länge eller ler man och ser överlägsen ut (vissa har ju faktiskt ett överlägset leende per automatik..) så ”mobbar” man dessa föräldrar, eller snackar skit om dem.

Personligen har jag en så kallat ”ung” mamma. Hon var 17 när hon fick mig. Och hela släkten har varit tidig när det gäller att få barn. Äldst var min moster som hann bli 32 innan ettan kom. Själv fick jag Lucas när jag precis skulle fylla 25. Tre dagar innan min egen födelsedag, faktiskt.

Men för mig så handlar det inte om ålder. Du kan vara tio eller hundra år gammal när du får barn, jag kunde verkligen inte bry mig mindre, så länge du själv tar hand om ditt barn och jag slipper höra en massa gnäll. Vill du ha barn, varsågod och skaffa det när du vill. Jag skiter i vilket. Men kom inte och klaga på utebliven sömn och tungt att bära och så vidare. Har du försatt dig i situationen så får du också ta smällen efteråt. Ta konsekvenserna av sina handlingar som det så vackert heter.

Unga föräldrar har fördelen att de fortfarande är relativt unga när barnen börjar bli stora nog att sköta sig själva. Plus att de har en energi att ta hand om barn som äldre kanske inte har av olika skäl.

Äldre föräldrar har fördelen att de förmodligen har hunnit få ett litet kapital och en mognad som gör att de kan försörja sitt barn och att de inte heller ”mår dåligt” över uteblivna festkvällar och annat uteliv. De har förmodligen gjort en massa som de vill och känner att de kan finnas för sitt barn fullt ut. Utan att distraheras av annat.

Men hur som helst.. Huvudsaken är trots allt att man bryr sig om och tar hand om sitt barn på bästa sätt. Då brukar det mesta lösa sig i övrigt också.

 

På helgen får man vara lat!

Jag kanske ska berätta för er som hälsar på att jag är en latmask på helgerna när det kommer till bloggandet. Jag är inte alls särskilt plikttrogen när det är helg, för det anser jag är tid som ska spenderas med familjen, snarare än att sitta vid en dator. Å andra sidan.. jag råkar sitta här ganska mycket, så jag antar att det inte är ett problem att blogga just idag. Men det kan vara bra för framtiden, att ni vet att jag är en latmask 😀

För övrigt slappar vi bara här. Det behöver städas och diskas och hängas tvätt, men det skiter vi i. De där sakerna finns kvar, de springer inte bort. Min stora insats för dagen var att hänga upp Tims Barbapapa-gardiner. Det blev helt ok. Har inte fotat dem, men kanske gör det längre fram.

Kan ju avsluta med att bjuda på en scraplayout som jag gjort.. Bilden är tagen 2008 i Lyttersta, Vingåker. En lördag var det kommer jag ihåg.

Hundplågeri eller kul grej?

Hundgrooming är något som är stort utomlands. Tack och lov inte i Sverige än, för det är i min värld något som är helt onödigt och knäppt. Jag tror i och för sig inte att hundarna lider av det, så länge man använder milda produkter för att färga och styla, snarare tror jag att de kan tänkas njuta av uppmärksamheten. Men det ser inte klokt ut, och bara att komma på tanken att styla sin hund till något sånt här ger mig rysningar.. Jag skulle aldrig i livet vilja spöka ut Chappo så! Hundar har ju inte samma typ av tankar som oss människor, de lever i NUET, så matte/husse blir förmodligen ”förlåtna” så fort färgen och allt annat försvinner, men ändå.. VARFÖR utsätta en hund för detta? (Klicka på bilderna för att se dem i större format)